Då, på vägen hem ifrån Mellby, stannade vi till i Halmstad.
Jag skulle få se min största förebild uppträda på marinfestivalen.

Det var en hel del folk på själva festivalen och man fick sjukt mycket sommarkänslor av att gå där i Halmstad's lilla hamn. Vi köpte pannkakor, min favoriträtt. Ungefär tjugo minuter innan spelningen tog jag och pappa plats framför scenen. Där var inte alls mycket folk än, så vi stod långt fram.

Snart hade det dock fyllts upp med folk och bandet kom fram och började spela. De fick spela ett bra tag innan huvudpersonen uppenbarades, men plötsligt stod hon bara där. Min gud, min hjältinna. Amanda Jenssen. Lyckorus fyllde kroppen och jag kunde bara stå och le. Så satans bra är hon.

Hela spelningen var epic. Hon var verkligen närvarande. Det var inte bara en vanlig spelning, den var unik, inte likadan som någon annan hon gjort. Denna spelning var mellan henne och halmstadspubliken och den skulle för alltid stanna mellan oss.