Jaha. Då var det dax. För gymnasiet.

Usch, är min första tanke. Jag vill inte, jag vågar inte. Inte nu! Snälla vänta lite.
Så känns det ungefär.

Konstigt. Efter förra sommaren hade jag massa ångest över att börja ett till år i högstadiet. Jag trodde aldrig att jag skulle orka ett till lika tråkigt år. Förra året vid den här tiden ville jag inget annat än att tiden skulle gå fort, fort, fort, så att jag äntligen kunde få börja på gymnasiet.

Men nu, nu när jag äntligen är här, då vet jag inte riktigt vad jag vill. Visst, det är klart att jag inte vill gå ännu längre på högstadiet. Men jag är så sjukt nervös! Och rädd. Rädd förr att inte hitta min plats, inte hitta några kompisar, inte klara av teater-utbildninger med min ynka erfarenhet. Jag är rädd för att jag inte kommer att få chans att visa vem jag egentligen är. Rädd för att personligheterna i klassen ska vara alldeles för starka och framåt, så att jag inte ska våga ta min plats.

Nej. Så får jag inte tänka. Visst, jag kommer kanske inte att våga prata med så många i början. Men efter ett tag kommer man ha hittat sin plats, vuxit in i klassen. Och angående teatern, det kommer finnas andra som inte har agerat förr men som ändå vill försöka. Jag är inte ensam.

Hoppas jag.