Nu är jag 17 och ett halvt år gammal.
Halva tiden av mitt mest fantastiska år har nu gått.

När jag var sexton år hände inget kul. Eller jo, det är klart att det hände kul saker, men jag gick hela tiden omkring och väntade och längtade efter min 17-årsdag. I filmer och böcker är huvudpersonen ofta 17 år. 17 was the age to be. Det kändes helt enkelt som att det var något magiskt med åldern 17.
"Hur gammal är du?"
"Jag är 17."
Det låter underbart fint.
Man är inte för gammal och inte för ung. Perfekt. Lagom.

Och 17 blev lika magiskt som jag föreställt mig.

(Det enda jag är rädd för är att magin ska ta slut om ett halvår, då jag fyller arton. Det finns två möjligheter:  Antingen återgår livet till att vara som det var innan 17 år, eller så var 17 år som en tröskel in i det magiska livet som kommer fortsätta förevigt. Vi får se hur det blir. Jag hoppashoppashoppas på att det sistnämnda är sannigen.)